joline

det är så mycket tankar som snurrar nu. på dagarna går det bra men när jag ska sova på kvällarna ligger jag och tänker på nästa söndag på flygplatsen och tårarna börjar rinna.

jag är 110 % säker på att det är det jag vill göra. jag har drömt om det här hela mitt liv och jag har förberett mig för det här hela mitt liv. jag är så säker på det här. det är vad jag vill göra. jag vill till australien, jag vill till andra sidan jorden, jag vill träffa andra människor, jag vill uppleva saker som jag tidigare bara drömt om.

jag är så himla stolt över mig själv för att jag tagit tag i det här och inte bara låtit det rinna ut i sanden. jag har tänkt ända sedan jag var pytteliten att jag skulle åka iväg the minute jag gått ut gymnasiet. jag har fantiserat om det sedan jag var liten och varit inne och läst au-pair annonser i timtal på arbetsförmedlingens hemsida hur länge som helst. suttit och funderat på hur länge innan man kunde börja förbereda sig, var det okej med två år?

jag har alltid, alltid, alltid, velat ge mig ut i världen. om någon har frågat mig vad jag haft för livsmål, vad jag vill göra med livet, har jag alltid och skulle alltid svara samma sak: se, uppleva, upptäcka världen. jag har en lista med livsmål på ungefär ett och ett halvt a4 och alla mål förutom tre, fyra, är resor av olika slag och går ut på att se och upptäcka olika platser, kulturer och träffa nya människor. alltid känt på något sätt som jag inte kan förklara, att jag inte passat in i sverige. jag har alltid varit annorlunda från alla andra, folk har beundrat det men i yngre år kan jag helt ärligt säga att de flesta har stört sig på det för i sverige ska man bara vara precis som alla andra. man får inte skilja sig från mängden. jag har alltid sagt vad jag tyckt och tänkt och stått för det och fått ta mycket skit för det. av andra som inte varit lika starka. även om det har varit väldigt jobbigt från tid till tid är jag glad att jag kunnat vara så stark, och sann mot mig själv. för det har jag bara nytta av idag. så på så sätt har jag aldrig passat in i det grå lagomlandet sverige. där man bara ska vara som alla andra och inte får vara annorlunda, där man bara ska vara lagom. inte för blyg, men inte för social och utåtriktad. inte ful, då blir man mobbad, men inte för snygg heller, för då snackar folk skit bakom ryggen på en. jag är så trött på det. jag är så trött på skitsnacket, avundsjukan, missunsamheten, kallheten och missämjan i sverige. kan inte förklara med ord hur skönt det ska bli att komma bort från sverige på så sätt, komma bort från allt det här.

men. i och med att leva ut sin dröm får man också vissa negativa saker på köpet. jag måste lämna min familj här hemma, jag kan inte ta dom med mig. jag kan inte ta med mig mina fina vänner. alla jag älskar. för det här är något jag måste göra för min skull och något jag måste göra på egen hand. jag måste lämna boet och tryggheten för ett liv på andra sidan jorden som jag inte har en aning om hur det kommer bli. jag bara måste.

och det gör så ont. det är en och en halv vecka kvar nu tills jag åker och jag går nästan ständigt runt med tårar i ögonen och rör vid saker hemma och tänker, att det här kan bli sista gången jag rör det här, på ett halvår, på ett år. jag fasar för just det ögonblicket på flygplatsen när jag måste säga hejdå till mamma, pappa, syster. när vi har kramat varann, gråtit och jag går ifrån dom, in genom incheckningen, vänder mig om och vet att det är sista gången jag ser dom på riktigt på en så lång, lång tid. min älskade familj, lilla pappa och lilla mamma. älskar er så mycket och är så glad att jag står er så otroligt nära som jag gör och att vi har en så bra relation men det gör det onekligen så mycket svårare att ta farväl ...

det känns konstigt att man kan känna så mycket glädje och så mycket sorg på samma gång. att hjärtat kan rymma så mycket av två så olika känslor.