joline

ni vet den där konstiga smärtan jag hade precis bakom ögonbrynet för ett par dagar sedan? ja det var ju öroninflammation. vaknade upp mitt i natten i onsdags natt av att jag hade så fruktansvärt hemskt ont i mitt högra öra och det bara bultade och bultade. tänkte att det var himla konstigt men tog bara några värktabletter och försökte somna om, vilket jag faktiskt gjorde efter ett tag. vaknade igen några timmar senare av att det var värre. gick ändå upp på morgonen och tog hand om barnen men sa till rachel att nåt var väldigt fel med mitt öra.

försökte få tag på en akuttid hos vårdcentralen här men kom inte fram för att alla ringer samtidigt. lyckades fixa frukost till barnen och klä på dom vilket jag inte förstår såhär i efterhand. gick med dom till skolan och försökte hålla minen och le och hälsa på alla föräldrar. smärtan blev värre och värre och på vägen hem gick jag och hyperventilerade och fick tvinga mig själv att ta varje steg framåt för att inte sätta mig rakt upp och ner på gatan och gråta. kom hem och totalt bröt ihop i huset. grät och skakade och kunde inte andas. vet inte om jag någonsin upplevt sån smärta. ringde till mamma på skype men sa inte direkt något utan bara grät, grät och grät. visste inte vart jag skulle göra av mig själv och min kropp för att det gjorde så ont. kunde inte prata eller nånting, kunde bara fokusera på att försöka stå ut. hade ingen aning om vad jag skulle göra eftersom jag inte fick tag på nån akuttid hos läkaren. har fan aldrig någonsin haft så ont eller upplevt sån smärta. det var helt sjukt.

i alla fall, mamma satt med mig på skype och jag tryckte i mig en typ fem värktabletter och efter en stund så släppte smärtan helt plötsligt och det började rinna ur örat. väldigt trevligt indeed. så då hade trumhinnan spruckit. jag var helt snurrig av värktabletterna, utmattad av att ha haft så ont i sex timmar och bara allmänt lättad över att smärtan försvunnit så ville bara dra täcket över huvudet och inte bry mig mer. men det gick inte an såklart. pratade med mamma och hon ringde sjukvårdsupplysningen och jag var tvungen att åka till akuten.

tog en taxi till sjukhuset och satt och väntade själv på akuten i tre timmar. väldigt intressant. det som slår mig varje gång jag åker till akuten (ja, det har blivit ett antal rundor genom åren) är hur pass friska alla verkar som sitter och väntar. är inte det konstigt? jag verkade nog ganska frisk jag också dock förutom att jag var tvungen att sitta och torka i mitt öra stup i kvarten. nickade till några gånger för att jag var så himla trött. kom in till läkaren så småningom och han kunde konstatera det jag redan visste, öroninflammation och sprucken trumhinna. happy days. han skrev ut antibiotika och värktabletter och som om jag inte trodde att dagen kunde bli värre sen så blev den det. men det är en annan historia. hem kom jag i alla fall så småningom, med antibiotika och ibuprofen i hand.

och det var historian om hur jag fick öroninflammation och min trumhinna sprack inom loppet av en dag.