joline

första skoldan, allt var ungefär precis som vanligt. det har satts upp skitstora, skumma skyltar lite överallt. vi fick skåp längst upp, borde inte klaga egentligen, bättre än o ha nere vid aulan. men vi hade verkligen drömläge förra året .. känns skumt utan alla människor. alla treor. och massa ettor som börjar. såg dock inte en enda förut eftersom dom började senare men lär ju se dom imorrn. ääeeehh. känns bara väldigt tomt på nåt sätt. men man vänjer sig nog skulle jag tro.
pratade med susanne och ska byta bort keramiken mot antingen manikyr eller tala inför andra, lutar mot tala inför andra. man måste ju tänka på sina chanser att få bra betyg i ämnena och manikyr .. hmm. det ska tydligen vara skiitsvårt enligt pappa och han borde veta med tanke på att han jobbar där. enda anledningen till att jag väljer manikyr i så fall är för att jag tycker om att måla naglarna och det känns ganska soft att bara sitta och göra det hela dagarna. nu är det ju förstås inte det enda man gör, men jag vill gärna tro det. för det är det enda jag är bra på när det gäller manikyr och naglar, själva målningsbiten.
nja, det var upprop, utdelning av busskort och skåp idag bara och sen gick vi hem. gick en sväng på stan med tjejerna, massoor fint överallt. vill ha min lön typ . nu, tack?

känns jobbigt när det händer så mycket grejer privat och man måste låtsas som att allt är som det ska. skulle bara vilja skriva om allting här och att jag är ledsen egentligen, men det här med blogg är så jävla .. ah. det är mer som en dagbok, man skriver vad man gör under dagarna och dom enda som egentligen är intresserade av det är ens kompisar. om man nu inte skriver nån typ .. modeblogg.
och om jag skulle skriva privata grejer här så skulle jag ju verkligen inte vilja att typ .. utomstående läste det. och då måste man lösenordsskydda. och då blir allt plötsligt massa komplicerat.
men ge mig en extra kram imorron bara. jag behöver det.

på ett sätt känns det som början till slutet. och jag vill inte att det ska vara det. men man når ju en gräns förr eller senare. hur mycket man än vill något, så brister det tillslut. och jag vill fan inte att det ska brista. vad gör man ..
man avvaktar. antar jag. ett tag till, som vanligt. man väntar och ser vad som händer. har förståelse ett tag till. och ser hur det blir den när det där taget har gått. om man nu får så lång tid. men om man får den tiden, så får man väl ha förståelse antar jag, eftersom saker är nya och komplicerade för tillfället och man får ha tålamod tills läget har stabiliserats och ordnats upp sig.

nu är jag alldeles för tänkig. usch usch usch usch usch.