Hart of Dixie

 
Insåg att jag i princip bara kollar på en massa "mörka" serier som Dexter, Vampire diaries, Fringe osv. Sjukt bra serier och dom är ju mysiga och så men inga direkta feel-good serier. Bestämde mig för att börja kolla på mer komedier och draman och har plöjt första säsongen och merparten av andra säsongen av Hart of Dixie under de senaste dagarna. Blivit helt hooked. Serien handlar om läkaren Zoe Hart, som flyttar från New York till en småstad i Alabama för att driva en praktik där som hon fått ärva. Enorm mysfaktor och faktiskt många intressanta karaktärer plus att stylingen är grym och det alltid är lika kul att se vad tjejerna har på sig. Släng in lite (en massa) romatik, kärlekstrianglar och drama så blir det full pott.  
 
Det var lite konstigt i början att se Rachel Bilson som någon annan än Summer i OC, men hon har verkligen växt i rollen och hon känns verkligen som sin karaktör nu. Jag läste någon som skrev någonstans att det känns som att det här är Summer när hon växt upp och blivit vuxen och jaa .. Det är ju inte helt olikt i alla fall.  
 
Ett tips i alla fall om man vill titta på något feel-good så här på hösten. 

Falling skies

falling-skies-wide
 
Ligger under täcket i soffan och tittar på första säsongen av en (för mig) ny serie, Falling skies. En domedags-serie av Steven Speilberg som handlar om att aliens har invaderat jorden och förslavar människor och hur människor organiserar sig i en motståndsrörelse. Den har fått bra kritik och verkar lovande, men det är för tidigt för att uttala sig om egentligen eftersom jag fortfarande bara är inne på pilotavsnittet. 

Film

 
 
Medan resten av Örebro är ute och svirar runt på pubrundan ikväll tänkte jag titta på film, äta glass och försöka bli frisk. Det står mellan denna, Snow white and the huntsman och Wuthering heights. Den jag hört bäst om är väl egentligen Cabin in the woods, som dels ska vara riktigt läskig men också vara en ny take på klassisk skräckfilm. 
 
 

I love you Phillip Morris



Ett till filmtips: I love you Phillip Morris. Jag och Giacomo såg den häromkvällen, vi har båda sett den förut men den tåls att ses igen. Jim Carrey och Ewan McGregor är smått fantastiska, som alltid.

I have to go somewhere and I don't think I can come back


Förresten. Jag såg Drive häromkvällen. Dog litegrann. Har den fortfarande i huvudet och det händer inte ofta kan jag säga. Mamma tyckte dock inte alls den var bra så hon gick och la sig efter typ en tredjedel men jag och pappa tittade på hela och det var tur. Jättesvår film att förklara, jag antar att den rent genre-mässigt hamnar under thriller men på så många sätt egentligen inte. Finaste scenen i hela filmen är när Ryan Gosling, Carey Mulligan och hennes son cruisar runt i hans bil och stannar till vid en bäck till tonerna av A real hero av College & Electric youth.

Sen Ryan Gosling ska vi ju inte ens börja prata om .. Läste detta på IMDB om filmen: The Driver and Irene actually say very little to each other, primarily because Ryan Gosling and Carey Mulligan felt that their scenes should be more focused on the mood and refused to say many of the scripted lines. Mulligan summarized making the film as "staring longingly at Ryan Gosling for hours each day".

Det sägs som sagt inte många ord i filmen och Ryan Gosling säger väl egentligen minst av alla, han ser bara så allvarsam och oändligt klok ut filmen igenom och ändå bär han upp hela grejen.
Nog tjatat. Se den.

RSS 2.0