joline

förlorad vänskap, glida ifrån varandra. saker som jag trodde skulle hålla för evigt. det var vi fyra, jag trodde verkligen det skulle vara vi fyra för resten av livet, för det kändes så jäkla starkt och bara självklart att vi alltid skulle hålla ihop. vi fyra. annan vänskap, vänner som gled ifrån varandra, som slutade höra av sig, slutade ringa och slutade ses, det skulle aldrig bli vi. vi skulle aldrig glida ifrån varann.
och nu gör vi det. smärre underdrift, egentligen har vi gjort det sen vi började gymnasiet och nu har det gått ett och ett halvt år sen dess. och jag vet bara inte vad jag ska göra. jag klamrar mig fast, försöker upprätthålla kontakten, men på nåt sätt känns det aldrig som det gjorde förr, och det kommer förmodligen aldrig att göra det.
kanske borde jag bara släppa taget? det kanske är dömt. jag kanske bara är naiv och dum som klamrar mig fast vid den här vänskapen, som inte fattar att den är över, och istället bara avslutar den med värdighet.
men jag vill inte avsluta den. jag älskar er så fruktansvärt mycket, självklart, fortfarande. det kommer nog aldrig att bli som förr. som förr, som på konfalägret, när vi satt vid gungorna och sjöng på när alla vännerna gått hem, och när vi sjöng den i kyrkan senare på själva konfirmationsceremonin. vi stod där uppe, vi fyra, och jag kände mig så otroligt stark med er. det kändes som att ingenting, någonsin skulle kunna komma mellan oss.

jag vet bara inte vad jag ska göra. jag vill låtsas om som att tecknena inte finns där, men det funkar liksom inte att en person håller en vänskap vid liv. det funkar inte. jag klarar inte av att hålla den här vänskapen i liv själv. jag behöver er, jag behöver att ni bryr er, att ni älskar, att ni hör av er, om den här vänskapen överhuvudtaget ska kunna existera. men jag vet inte. det känns på nåt sätt ganska .. tröttsamt, det känns mest som att jag, vi, lever i skuggan av vår vänskap än själva vänskapen själv.