joline

är inne i en väldigt tänkig och ganska deppig period nu. jag undrar bara liksom vad som är meningen med allt, med saker, med livet egentligen. vi kommer ju alla dö i slutändan i alla fall. och alla saker man har, alla saker man vill ha, det är tomma, själlösa materiella prylar som vi bara får till låns till vi dör. efter att vi dött kanske dom ärvs av någon eller, som i de flesta fall, slängs det bort. det kanske lämnas in på myrorna eller nåt liknande. och nån annan köper det. alla dom grejer, dom prylar, som vi när vi har levt, har tyckt varit "oss", tar en annan människa över och gör till sitt.
det är bara till låns.
och just nu känns det som att alla bara dör. alla försvinner. på ett sätt eller ett annat. cancer. jag kan inte ens säga att det är orättvist, att det är så fruktansvärt orättvist av cancern att bara invadera människor, människor med liv, intressen, människor som har någon att älska, människor som blir älskade. för cancern är inte medveten, den är inte nånting med känslor. den är .. ja, jag vet inte vad den är, men jag kan liksom inte anklaga den. och det gör bara allting så jävla mycket svårare. det vore så himla mycket enklare om jag bara hade nånting, någon att skrika på. någon att anklaga. men det går liksom inte att anklaga nåt som inte är medvetet, nåt som inte är nånting på så sätt överhuvudtaget egentligen.

ändå känns det så fruktansvärt orättvist. kan inte komma ifrån känslan av orättvishet. att vissa människor får leva, och andra dö. att små barn dör, medan andra onda människor som inte förtjänar att få leva, får leva. det känns bara som att de som förtjänar att leva, de dör, och de som förtjänar att dö, de får leva.