joline

Såg Becoming Jane - En ung Jane Austen igårkväll. Det kanske jag inte borde ha gjort, för fy fan vad jag tjöt. Så grymt jävla sorglig, usch! Hatar sorgliga filmer, fast samtidigt älskar jag dom. Vi har ett slags hatälska-förhållande, sorgliga filmer och jag. Jag gråter som en lite unge som tappat sin glass när jag ser dom, men likväl är bokhyllan full av dom. Blev imponerad av Anne Hathaway måste jag säga, har fortfarande kvar bilden av henne som Mia i En prinsessas dagbok i huvudet och blev därför positivt överraskad av hur bra hon var. Och James McAvoy ska vi ju inte ens börja prata om. Ååh. Marry me James?! Jag säger bara, hans roll och insats i Försoning och sen om det inte kunde toppas så spelar han som jag vet inte vad och ser hur sjukt bra ut som helst i den här filmen också. Jag vill bara ta med honom hem.



Jösses alltså. Det har var verkligen en av de sorgligaste filmer jag någonsin sett. Och en av de bästa också visserligen, men likväl en av de sorgligaste .. Det sägs att Jane Austen lät alla sina karaktärer i sina böcker få lyckliga slut just för att hon själv levde ett så tragiskt liv.



Spänningen mellan Jane och Tom .. Åh. Miss Austen och Mr Lefroy. Det går att skära i spänningen mellan dom med kniv. Och för länge, länge, länge, händer det ingenting men man vet ändå att dom vill ha varann så mycket det bara går, på grund av sättet dom pratar med varann och ser varann. Men till en början intalar dom sig själva att dom avskyr den andra bara för att dom egentligen är så fruktansvärt kära i varandra. Och sen exploderar det och dom kysser varandra och det är det man suttit och väntat på hela filmen .. Och dom älskar varann så fruktansvärt mycket och även om dom försöker vara ifrån varandra går det inte .. Älskar scenen när Tom bara slänger sig över Jane och kysser henne trots att dom pratat iskallt med varann som främlingar sekunden innan.



SE!